Krig

Vi kan nu konstatera att klassfiendens intentioner om någon form av fred är totalt grusade, de söker konfrontation, de söker fullskaligt krig och vi kan inte svara tillbaka med något mindre än just det.

EU-juristerna är inga datorer som sitter och drar de mest logiska slutsatser av ett fall, det finns inga objektiva sanningar, de är människor av kött och blod och låter sig så klart påverkas av påtryckningar och kommer till de slutsatser de anser vara de mest gynsamma för kapitalet då de är kapitalets och tar till hänsyn de sammhälliga reaktionerna.

Uppenbarligen har de kommit till slutsatsen att facket kan man köra över för de kommer inte reagera på ett sätt som är samhällsfarligt, de räknar med att reaktionerna från arbetarklassen kommer vara upprörda men inte ge av några kännbara störningar.
De räknar också med att resultatet av domen även med upprörda reaktioner kortsiktigt, långsiktigt kommer gynna kapitalet då du helt bakbundit fackföreningsrörelsen inte bara i Sverige utan även överallt i Europa.

Låt oss inte ge de det. Det enda europafacket kan göra är att proklamera generalstrejk för överallt visar klassfienden sina ärligaste intentioner såväl i Sverige som i Tyskland som i Frankrike osv.

Klassfiendens mål är en totalt förslavad arbetarklass och de drar sig inte för att använda våld om så krävs - det har vi sett alltifrån Pariskommunen till Chile.

Vi får heller inte på längre sikt vara rädda för våldet för det är det enda språk klassfienden verkligen förstår, när det inte finns något objektivt hot för dess existens kommer klassfienden agera med full kraft det är endast då arbetarklassen antingen genom vapenmakt eller i enheltliga effektiva strejker som klassfienden kan tänka sig sitta ned vid förhandlingsbordet.

Tvång, hot om våld och våld är det enda språket klassfienden verkligen förstår.
Vi måste också inse att så länge som klassfienden tillåts andas kommer de agera utifrån sina objektiva intressen, den enda lösningen är borgarklassens ovillkorliga nederlag och utrotande som klass.

I dagsläget gäller dock att ingenting är kört.
Låt oss inte falla i deprission, detta är ett fall vi måste reagera med ilska och inte med sorg. Men det gäller att vi agerar med vår fulla styrka, det här är inte läge att vara mesig och tro att bara vi är mer "försonliga" så kommer klassfienden reagera mindre aggresivt, klassfienden kommer inte nöja sig med något mindre än vår totala kapitulation.

För är vi mesar kommer vi också behandlas på det sättet mesar alltid behandlas - med förakt och med total hänslyshet mot våra invändningar.

Som sagt så är jurister inte några datorer som drar logiska slutsatser av objektiva lägen utan de är människor av kött och blod och när Vaxholmsfallet återigen går upp i arbetsdomstolen ska juristerna känna vreden från arbetarklassen bränna de i nacken, de måste förstå att bryter man med den svenska modellen så får det konsekvenser - ingen mer fredsplikt - det är dags att rusta för krig.

De förvuxna bratsen ska veta att vi är en kraft att räkna med och vi kan inte gå backa på någon punkt istället måste vi advancera - det är dags att väcka den klass som sovit så länge. Vi måste på allvar utveckla vår modell för socialism baserat på de tidigare erfarenheterna och på allvar börja ersätta kapitalismen som system då det är ett föråldrat system som konstant biter den hand föder den.

Chefen och jag, vi är goda vänner fastän mycket olika.....

Det finns ett fåtal tillfällen då klassintresserna faktiskt sammanfaller mellan chef och arbetare....
Klassintresset i stort mellan arbetare och kapitalist kan aldrig sammanfalla men det kan i vissa enskilda fall finnas ett gemensamt intresse mellan en arbetsgivare och hans anställda.

De senaste veckorna har jag och chefen tillsammans jagat en oseriös skitfirma som använder sig av underentreprenörer som inte direkt har alla papper på bordet, det saknas en massa timmar i redovisningen, underlevrantörskedjan ser jävligt skum ut, på deras byggen är det inte många svensk språkiga med f-skatte sedel, arbetsmiljö kan de inte stava tilll etc. etc.

På något vis har de hitils lyckats komma undan, mycket tack vara att de insatanser som ska jaga den här typen av skitfirmor har fått kraftigt minskade anslag (t.ex. arbetsmiljöverket, skatteverket) och att ombudsmännen på byggettan är översvämmade av ärande som dessa samtidigt som de kommer pensionera ett gäng ombudsmän utan att anställa nya ombudsmän för att täcka upp den kvot som går i pension.

Men nu är det blåslampan i arslet på den här firman så förr eller senare kommer de torska dit.

Förhoppningen var att få bort den här oseriösa firman redan innan firman jag jobbar på fick in ett visst jobb men nu vart det inte så utan istället får firman gå in på ett jobb som de redan nu vet att de kommer gå back på och hoppas de kan täcka upp de kostnader de går back på genom extrajobb dvs. jobb som inte ingår i handlingarna, som så ofta tillkommer på rotjobb.
Det är ju egentligen en jävla chansning.

Men det är de tvugna till för alternativet hade varit att kicka 15 man, så även i detta har vi ett gemensamt intresse, varken jag eller chefen vill se 15 jävligt bra gubbar försvinna till en oviss och hård arbetslöshet.

Anledningen till att firman hamnat i den här sitsen är just att skitfirman lade ett skambud på jobbet samtidigt som den byggfirman, eller egentligen konslutfirman, som håller med jobbet överhuvudtaget lät de vara med i budgivningen, en vecka innan allt var klart och firman hade fått ett någorlunda schysst pris på jobbet kom de in med sitt skambud.
Nu har alltså firman hamnat i en jävligt taskig sits där framtiden är hotad, vilket jag i sak skiter i, men jag oroar mig så klart för gubbarna även om jag själv ska vidare till betongyrket.

Det finns en tjusning för kapitalisterna med den svenska modellen som vi ofta glömmer i vänstern, nämligen att den faktiskt är jävligt gynsamma för kapitalismen, men den ställer kvalitetetskrav på firmorna.

Den svenska modellen förhindrar krämare och oseriösa skitfirmor och ger fördelar till firmor som faktiskt sköter sig i och med att de förutom att få jävligt lojala medarbetare som visserligen vet sin rätt men också med bravur utför sin plikt, kan de också ta bättre betalt för att täcka upp lönekostnader vilket de tjänar på för då kan de ta bättre betalt även för annat.

Frågan om den svenska modellens framtid så som den i dagsläget är ställd är inte en fråga lika laddad som kapitalism mot socialism utan det är en väldigt enkelt ställd fråga:

Ska vi ha oseriösa skitfirmor vars enda konkurransfördel är de anställdas misär och elände eller vill vi ha seriösa firmor som tar hand om sina anställda vars konkurransfördel ligger i teknik och framtidstänkande?

Den svenska modellen, eller för att vara ärligare, Keyenes och Stockholms skolans modell handlar egentligen bara om en enda sak: drägliga villkor för medparten av befolkningen trots en kapitalistisk ekonomi. Seriösa firmor, hög facklig anslutningsgrad och en utvecklad välfärd som sträcker sig längre än till bara snut och brandkår.

Mot det står Friedman och Chicago skolans modell med den råa, nakna och brutala utsugningen utan någon som helst hänsyn till demokrati och folkviljan med profitmaximering på dagordningen utan någon som helst tanke på folket, inte ens den lilla företagaren de påstår sig värna utan väl endast storfinansen. Välståndet och fördelarna för de stora massorna ska skapas av de matrester som trillar ner från storkapitalistens mungipor.

Keyenes modell är drömmen om klassfred, men en klassfred kan av nödvändighet aldrig komma till, det är en Molotov-Ribbentrop pakt mellan arbete och kapital, dvs. en tillfällig vapenvila medan den ena eller andra sidan samlar styrka och beroende på vilken sida som är i underläge är de som starkast förespråkar den.

Det fanns en tid då arbetarklassen talade om Saltsjöbaden-andan med förakt och krävde löntagarfonder men i dagsläget måste vi slicka våra sår och stå upp som en man för denna modell.

Men det gäller att vi också ser till att fylla vår vapenarsenal, vi kan inte bara fokusera på tillfälliga segrar, vi behöver ett klasskampens Stalingrad.
För att det ska ske behöver vi bli mer visionära, vi behöver inte bara vapenvård utan även ordentliga stridsstrategier så vi kan förbereda oss för den i Internationalen omnämnda sista striden.

P.s. Jag haja att förra bloggen vart lite väl jävla lång men det kan man ju också haja att det blir när man försöker klämma in 4 års yrkeserfarenhet + roliga historier från varje firma i en och samma blogg.
Dock behöver jag fortfarande tips på om jag fortfarande skall heta "Rivarn" eller om jag bör ha det till något betong relaterat då jag f.om. 8:e November börjar som traditionell betongarbetarlärling, klockan tickar så hör av er!

Hej då tigersåg och välkommen najtång!

Efter 4 år som rivningsarbetare lämnar jag nu yrket för att bli traditionell betongarbetarlärling. Något jag försökt med under ett par år men nu har det alltså blivit verkligthet och f.om. den 8:e november jobbar jag på en multinationell storfirma.
Jag ska nu på denna blogg försöka sumera dessa 4 år, alla namn på firmorna kommer vara figuerade likaså namnen på gubbarna, vissa av byggena kommer dock vara riktiga men inte alla.
Skulle mot förmodan något av dessa firma namn överenstämma med riktiga firma namn är det alltså inte med meningen och inte den firma som åsyftas.

Firma: Rivfors

Det var här min karriär som rivningsarbetare alltså skulle inledas, den inleddes tillsammans med en kamrat från plugget och här arbetade vi alltså lov och helger, jag arbetade där även efter att plugget var klart men polarn min försvann på annat.
Första jobbet jag någonsin var på var ute i Kallhäll, där skulle jag och polarn min först upp med ett gäng plyfa skivor för att de senare skulle riva en skorsten med en brokk, själva skulle vi bara på en ventilation i plåt. Det regnade och taket var fullt med fågelbajs som p.g.a regnet hade mjukats upp och när vi hissade upp de där jävla skivorna med spännband hamnade det givetvis i fågelskiten som nu gjorde spännbandet snorhalt så det var bara att ta av sig handskarna och hala upp de där jävla skivorna ändå. När vi väl hade fått upp skivorna fick vi till vår stora lycka gå på den där venten med koben som vi slog sönder på en pisskvart och kasta ut.

Chefer: Herman, "Kronblom" och Juka. Herman var en ganska tyst och anonym VD som mest höll sig i bakgrunden, Kronblom och Juka var arbetsledare. Juka tyckte inte om Kronblom, som namnet antyder var en ganska slö jävel, kom aldrig ut i tid med grejerna och sådär. Vid juletid då vi stod ute på ett bygge och väntade på att Kronblom skulle komma med grejer var det en av gubbarna som säger "aa om kronblom e här i tid så kanske han får nåra julklappar i år" varpå Juka utbrister: "JOLKLAPPAR!?! Guppjäveln ska inte ha nåra jolklappar......... en klapp på säften kanse"

Karraktärer: Ja här fanns det ju ett par stycken, men det är 2 som jag framförallt tänker på, anarkisten och tjecken. Tjecken var en rolig jävel som hade lite problem med spriten, motsatte sig tanken på 6 h dagen p.g.a att han skulle då annars supa för mycket. Men samtidigt som han hade problem med spriten var det en ganska levnadsglad liten skit, jag kommer aldrig glömma då vi stod och vänta på tunnelbanan och jag säger att det skulle sitta fint med en pilsner då han säger "Jaaa!" och fiskar upp en pilsner ur innerfickan.

Anarkisten var som namnet avslöjar just anarkist, inte så värst troende längre men är en legend från 80-talet och var skinnskallarnas stora skräck som spöade på skinnskallarna och snodde deras dojor som troféer. Stor som ett hus och enormt vänlig men ingen men skulle vilja hamna i bråk med. Vi hade ofta ideologiska diskussioner både på arbetstid och raster.


Firma: Allingsås bygg och riv

Firma namnet är ju så klart falskt men firman var döpt efter en geografisk plats, det är väldigt vanligt att rivningsfirmor har ett A i namnet som ett slags marknadsföringsknep, dvs. att de hamnar längst upp i telefonkatalogen, slå sjävla så ska ni få se.
Vi hade framförallt ett jobb och efter det jobbet fick vi inte in så värst mycket mer och inte undra på för vi missköte oss ordentligt, gick aldrig ur boden förän 20 över 7/halv 8 och tog 2 halvtimmar fika och en timma lunch sen slutade vi vid 3. Ibland fick vi direktiv om att vi var tvugna att tokrusha för att nu var det tvunget att vara klart innan tolv.
Jag förklarade på en gång att jag var facklig för chefen och då fick jag mycket riktigt alla grejer man behöver från första dagen, spiktramskydd, mask och allt. Gubbarna hade sprungit och rivit träpanel i källarn i bara gympadojjor men det blev det ändring på illa kvikt efter att jag sa till.
Först trodde gubbarna att jag hade ihop nånting med chefen eftersom jag fick grejer med en gång men de blev ju senare varse om vad det innebar det där med fackligt arbete.
Det visade sig att gubbarna var på halvtid och att efter kl 11 var det svarta kulor men det fick jag reda på senare.

Chef: Ja det här var ju antagligen den skummaste chefen jag har haft, han var lugn och vänlig men den här killen fick bara firman att gå runt med hjälp av illegala affärer, firman var alltså i sig en pengatvätt. Alltså ville han inte ha fackets ögon på sig allt för mycket utan backade så fort det var frågan om nånting som kunde vara en stridsfråga. Rykten gick om att han åkte ut till mörka parkeringsplatser med en AK-4 i knät dolt under en filt och beredd att skjuta genom bildörren ifall att det skulle bli nånting. Hur sant det här var går ju såklart att tvista om, troligtvis var det bara gubbarna som skämtade med mig men att han höll på med illegala affärer vid sidan om rådde det däremot mindre tvekan om, ju mer jag tänker på hur dåligt det jobbet gick desto mer uppenbart är det att han måste haft någon annan inkomstkälla än firman.

Karraktärer: Här tänker jag också främst på 2 stycken. Den ena var en kille som drog lite för mycket bögskämt för att vara riktigt straight han kunde stå med tigersåg och såga gipsvägg och samtidigt sjunga "jag vill klyva din röv" helt utan publik. Det fanns något väldigt obehagligt över honom, inte de många bögskämten eller tanken på att han skulle vara bög i sig som var obehagligt däremot fick man en känsla av att han skulle kunna vara en våldtäcktsman.
Jag träffade honom för ett par år sen med fotboja, vad han fick den för vill jag inte ens tänka på.

Den andra nissen Alejandro var en charmig och rolig chilenare. Alltså man kunde skämta med han och jobba med han men ingen jag skulle läcka ut statshemligheter till om vi säger så. Alejandro skulle senare starta en egen firma som troligtvis har konkat idag. Anledning till att jag säger det är att han är en jävel på att blåsa folk både anställda och beställare. Jag träffade en kille som hade jobbat på hans firma och det visade sig att det var problem med allt från att få ut lönen i tid till att få verktyg och kläder.

Firma: Riv och bygg entrepenaden.
Det här var nog den skummaste firman jag jobbat på, redan första dagen, av någon anledning börjar jag en fredag, på sista rasten meckar min arbetskamrat upp en fet. "Man måste ta det lungt så här sista rasten en fredag" säger han. Och lite så skulle det fortsätta.
Vi var inhyrda hos en annan firma som hade någon typ av avtal med kriminalvården om att ta emot just folk som sitter som del utav behandling. Kriminella är precis som alla andra, det finns trevliga och otrevliga men alla på det här jobbet var schyssta killar med undantag av en som jag återkommer till under punkten karraktärer. Sista jobbet jag gjorde på den firma var på ett omdiskuterat gymnasium och de gubbarna var nog de trasigaste jag någonsin träffat. Det enda de prata om var tjack, gryn (det var här jag lärde mig att gryn är slang för heroin), horor och en dokumentärserie på discovery om olika sjuka mördare. Samtliga hade suttit i någon veva och en av gubbarna förklara att han var tvungen att ta sig lite tjack varje dag innan han stack till jobbet.

Chefer: Här fanns det 3 chefer, en VD, en ekonomiansvrig och en arbetsledare. Ekonomiansvarig hade jag endast snackat med på telefon och arbetsledaren hade jag inte heller allt för mycket kontakt med. VD:n däremot träffade jag redan första dan och han körde runt lite bilen med mig och vi var ute och fixade med skor och byxor och allt sånt där. Inget allt för anmärkningsvärt att säga om honom annat än att jag minns att vi av något skäl halkade in på diskussionen invandrig varpå han häver ur sig "nej men du vet jag anställer inga invandrare för byggbranschen är rasistisk va, de skulle aldrig gå ihop med gubbarna".
Må så vara att det döljer sig lite rasism i bodarna men jag har aldrig varit med om att någon av annan nationalitet blvit behandlad dåligt p.g.a. just det. Däremot blir folk som inte kan/vill jobba behandlade som skit oavsett nationalitet.

Karraktärer: Ja här finns det ju egentligen massvis att ta av, men det var så jävla många som var så trasiga, det fanns ju ett par normala men trasig var norm. Det blir liksom mer tragiskt, jag vet en som skröt om att han hade fått krita hos sin favorit hora, något prosituterade oftast aldrig går med på, men eftersom han var där så ofta hade hon gjort ett undantag.

Men sen var det ju framförallt en jävel som var helt jävla sönderknarkad, det hade slagit slint på nå vis. Han jobbade på den där firman vi var inhyrda åt. Blicken var helt tom och munnen alltid på glänt, man kunde alltså se på långt håll att karln inte var riktigt frisk.
På det bygget hade vi 2 hissar till förfogande, ena fick vi egentligen inte använda. Den vi inte fick använda råkade en gubbe tappa en glasskiva mitt mellan där dörrarna stänger så då gick hissen inte att använda, blåsta killen blir satt på att städa ur glaset, en ganska simpel uppgift.
Vi andra som är våningen under hör hur det dånar ovanför oss, högt dessutom.
När vi går och kollar vad det är som dånar ser vi den här killen stå med slägga och slå allt vad han har på hissdörrarna. Förklaringen lyder "aa jag tyckte de såg snea ut så jag tänkte att jag skulle rätta till dom men så vart det inge bra så då va jag tvungen att slå mer från andra hållet så det blev bra igen men aa.... nu blev det så här i alla fall".
Utöver det hade han en ganska konstig vana när han böt om att han skulle stå mitt i korridoren just vid kalsongbyte så att alltså alla förbipassarande skulle se det lilla han hade att erbjuda.

Firma: Nuvarande
Nu är vi alltså vid den firma jag jobbar på nu där jag trivts bäst och där jag vuxit bäst som yrkesman. Kvoten f.d. kriminell/vanlig knegare är lite bättre fördelat än på andra firmor, framförallt är det här gubbar som verkligen vill jobba och har jobbet som en andra chans i livet, vilket rivningsbranschen är för många. Det finns mycket att säga om den här firman, det är ju här jag varit längst. Lite smått vemodigt är det ju att lämna en firma jag trivts rätt så bra på, framförallt i slutet. Jag har haft ett par konflikter med chefen men vi har liksom lärt känna varandra och testat varandras gränser så vi vart var vi har varandra. Det finns så väldigt många olika jobb jag varit på med den här firman som jag skulle kunna berätta om. Jag har varit precis överallt i stan, jobbat under maximal stress på ett jobb och flera dagars solande och softande på ett jobb där de mest ville ha oss där "ifall att", varit söder, norr, väster, öster om stan och inne i stan.
Jag har släpat bigbags fyllda med sten över tak på Södermalm, borrat berg i Saltsjöbaden, hitta flera långa kablar med massa koppar i som vi blev "rika" på i Solna, bilat kakel i Alvik, skruvat ner gipsväggar på Beckis - ja en massa.
Det är jävligt fina gubbar jag jobbat med som jag trivts jävligt bra med och de kommer jag så klart sakna nu när jag börjar på mitt nya jobb.

Chefer: 3 st, 2 delägare och en ja... "springpojke" egentligen. Den ena chefen är faktiskt ganska så lik den tilltänka "Hitler" i filmen "V för vendetta" men är väl inte fullt så despotisk. Kommer ifrån gnällbältet och är alltså ganska tacksam att härma med att säga "ja det blir dyrt det här", en replik som inte är allt för ovanlig från honom. Bla. så insiterade han ett tag på att alla arbetskläder till stockholm skulle hämtas ifrån en ort i gnällbältstrakten vilket gjorde att när vi hade några killar som då var precis nya anställda stod och fick riva fasad utan jacka från firman, när de väl fick jackorna var den där värsta köldknäppen över.
"Springpojken" var från början just det, han skulle hålla reda på papprerna och komma med verktyg och möjligtvis märka på men inte annat. Sen fick han lite väl mycket ansvar b.la. var det hans fel att ett bygge helt höll på att gå åt helvette för att han hade räknat alldells för snålt på det jobbet vilket gjorde att vi fick stressa ihjäl oss. Där tog han vatten över huvet och hade en jävligt snäsig stil men det blev han varse om på firma festen och har idag lagt av med den där stilen.
Sist men inte minst vår hojåkande chef som det finns mycket att säga om. Han kan ibland få frispel och stå och skrika för att i nästa stund vara hur lugn och schysst som helst, han kan sitta i trekvart i boden och fika om det finns något intressant att prata om för att nästa dag nästan klocka oss när vi går ur boden. Men han respekterar avtalet och står det skrivet i avtalet är det inget att tjafsa om. Han är överlag schysst och bryr sig om gubbarna men hur schysst en chef än blir så ligger klassintresset där och lurar.

Karraktärer: Ja här finns det ju faktiskt en massa. Men med karraktärer menar jag ju främst roliga/tragikomiska karraktärer de som är lite udda och där finns det ju också en del på pluskontot.
Jag börjar med Tysken. Tysken var egenltigen inte alls tysk utan från ett tyskspråkigt land men blev kallad så för sin brytning och absolut inte framför honom för då blev han arg. Han deklarerade redan första dagen "ja, jag ehr bisexuell. Inte föhr att jahg inte tyyker om tjejehr utan föhr att jag ehr så ful så jag får inga tjejer". Framförallt så blev det en incedent mellan honom och en finsk arbetare där finnen stod på en ställing och då kom Tysken förbi och skakade på ställningen och sa "jevla finne, kan inte jobba" finnen svarar stammande "d-d-du är psykopaaat - du är bög" Tysken svarar "jah men jag ehr bättre bög än du heterosexuell".

En annan var ju Alkis-Leffe, en nykter alkoholist som gav upp spriten den dag han blev farsa men det sög konstant i tarmen på han efter alkohål och han var inte helt nöjd med sin nya levnadssituation. När man såg alkisar sitta så där lite halvsovande, hukande med benen i kors tittade han drömskt på dom och sa "aa gubbar ska ni veta, dom där, dom hare bra".
I övrigt brukade han underhålla oss med parkbänkens golden hits som "får jag slicka din fitta Birgitta för jag har ingen annan att hitta" som efter följdes av ett hög pitchat skratt som lät som ett barn som imiterar en kulspruta, samma visa, varenda dag - tröttnade aldrig på den sången.

Summering: Det finns egentligen mycket mer att hämta här, jag skulle kunna berätta om mina gästspel på ett par firmor som inte blev så långvariga och det finns många, många fler jag skulle kunna skriva om. Jag vet att jag själv med den här bloggen bidrar till att stärka en del fördommar om rivare som jag själv bekämpar men det här är sanningen.
Jag skulle kunna lyfta fram alla de där bra killarna också och ge dom ett figuerat namn men det skulle bli så många. Långt ifrån alla rivare är pundare och kriminella och vissa firmor är bättre och vissa sämre.

Det här gjorde jag för att visa på de kontranster och på de problem som faktiskt finns i branschen. Det är en tung och tuff bransch och det här blogginlägget har jag faktiskt längtat efter att få skriva. För jag är ganska trött på skiten, trött på koksaska och isolering, trött på damm och elände, trött på all skit man utsätts för och framförallt trött på att branschen i sig är så pass fylld av fusk och slarv, trött på att vara så förbannat underbetald för det arbete vi gör.

Det är också en bransch där det är svårt att arbeta fackligt, dels av en massa praktiska orsaker som att man jobbar väldigt utspritt det är ofta väldigt många olika småjobb på samma gång, dels p.g.a. den betydligt lägre organisationsgraden (som har flera förklaringar) och dels p.g.a. att det blir väldigt svårt för en firma som faktiskt sköter sig att hävda sig i konkurransens då det är så väldigt många andra firmor som totalt skiter i sina gubbar.

Det behövs alltså en branschreglering och det verkar vara på gång, dels därför att facket sagt åt sina förtroende män att hålla bättre koll på alla ue:ar som finns på bygget och därmed fått upp organisationsgraden och dels därför att arbetsgivarna själva hajat att om man inte behandlar gubbarna som skit så blir det fler gubbar som stannar och då blir det ett gäng som trivs ihop och jobbar på bra ihop nackdelen för arbetsgivaren blir ju så klart att då börjar de ställa krav ihop men det är nog ingenting mot vad det kostar att ha en för hög personalomsättning.
Om inte annat borde kanske skattemasen ta en koll på branschen också.

Det här har varit 4 år som givit mig ovärderliga kunskaper och insikter, något jag aldrig skulle kunna ha läst mig till. Dessa 4 år har mer än något annat stärkt min övertygelse om kapitalismens ineffektivitet och hjärtlöshet och om arbetarklassens kommande seger och inneboende styrka.
Jag lämnar denna bransch med blandade känslor men framförallt vill jag komma framåt och det gör jag som betongarbetare på en storfirma där det där med det fackliga inte kommer innebära samma problem.

Så "Rivarn" är inte längre rivningsarbetare vilket ställer till problem för namnet på denna blogg. Då vänder jag mig till er mina läsare att hjälpa mig att avgöra om bloggen fortfarande ska heta "Rivarn" eller om jag ska döpa om den till nånting som har med betong att göra?
Som vanligt är denna folkomröstning endast rådgivande....

Därför vill ingen komma på ditt kalas, Nicklas

Niklas Wykman är ju en rolig jävel, inte bara att titta på, utan även att läsa och se på videologg.
Niklas har ju gått ut och grinat lite eller om man så vill idkat självkritik på bästa spalt plats i DN.
Det har ju sågats lite överallt men vad fan jag är väl inte den som är blyg med fogsvansen heller.

Framförallt handlar det om percis som moderpartiet att ta på sig en annan politisk kostym som är mer skogshuggar rutig men inte allt för mycket det kan ju faktiskt slå väldigt fel.

Framförallt riktar man sig mot blattar och kvinnor.
Deras första blattesatsning (den tänker jag inte länka till den får ni hitta själva) finns på deras hemsida bestående av en vlogg som känns väldigt utbildningsradio och knytkalas, bla. får vi veta att man inte får tugga tuggummi under ramadahan och så försäkrar han oss alla om att muslimer är från samma planet som oss (åå fan). Mycket mer än så får vi inte veta av hans besök på Moskén, jävla skit också att det skulle va ramadan just då för annars hade han kanske fått käka humus eller nåt annat exotiskt.
Att Islam är en spretig religon precis som alla andra religoner har aldrig slagit Niklas, muslimer behöver inte se ut som tjejen från moskén de kan faktiskt se ut så här och så här

Det roliga är att med detta inslag riskerar han att alinera den bas av utomeuropeiska invandrare man faktiskt har i MUF bestående av rojalistiska iranier som är fullkomligt rabiata muslimhatare, ett hat som inte bara bottnar i revolutionen 1979 utan är ett flera hundraårigt hat från den tid då Islam först kom till Iran som de menar krossade hela Iran, de tände eld på biblotek och allt möligt.

På moderat stämman ger han sken av vilja göra avkall på sin övriga anti-fackliga linje med undantag av turordningsreglerna i LAS för att de tvingar ungdomar till att ta tillfälliga anställningar... jo tjena....
Snacka om att missa målet, vill man bli av med tillfälliga anställningar som är ett helvetiskt gissel för ungdomar är det just de förbannade anställningsformerna man ska angripa inte turordningsreglerna.

Turordningsreglerna är det enda rättvisa system, det enda som inte garanterar arbetsgivarens totala godtycke.

Visst skulle ett slopande av turordningsreglerna kortsiktigt gynna vissa ungdomar, klart som fan chefen hellre har kvar mig än Leffe på 40 tagg med trasiga axlar men å andra sidan skulle han hellre vilja ha en som inte tjafsar så mycket om punktsug på maskinerna och annat trams om tiderna skulle bli dåliga.

Ett slopande av turordningsreglerna skulle inte innebära fler fasta anställningar för ungdomar, tvärtom, har man en lag som reglerar anställningsformerna att man kan ha någon under ovissa anställningsvillkor i princip hur länge som helst så kvittar turordningsreglerna, däremot är de jävligt bra för oss med fast anställning.
Det han vill göra är att också ge oss med fast anställning magknip så att vi inte ska bli för uppkäftiga.
Förra regeringen la just ett lag förslag för att rådda upp i anställingsformsdjungeln men det var bland det första som hamnade i deponi containern.

Det roliga med just det där med turordningsreglerna är ju att vi redan har facit på det, i och med att miljömupparna gick med borgarna för undantagen i firmor med mindre än 10 anställda.
Det har ju visat sig vara ogynsam för just fackligt aktiva, kvinnor, ungdomar och invandrare.

Bedriver man och förespråkar en politik som direkt slår mot kvinnor och arbetarklassen (och därmed blattar som i större utsträckning än svenskar tillhör arbetarklassen) tacka fan för att man inte får några medlemmar ur dessa folklager.

Shuno kommer inte bli medlem i MUF och lära Niklas coola handslag när farsan blir av med jobbet på taxi stockholm för att borgarna tycker att det blir för dyrt att anlita den firma i stockholm där alla åkare garanterat har kollektivavtal.

Eller för att utrycka sig ännu enklare ingen vill komma på ditt kalas där det bara är de rika, blonda pojkarna som får godis ur fiskedammen och vi andra får skohorn om ens det.

Kultur och folkbildning!

Jag skrev i mitt förra inlägg om det där med kultur så jag tänkte att jag i det här skulle ge lite tips om poeter, författare och folkbildare jag tycker är värda att titta lite närmare på.

Den första mannen, eller gubben, jag vill tipsa om är Mats Hammarlund. Mats, tillhör liksom jag sektion 10 av byggettan, hyser liksom jag en förkärlek för rimmad vers. Trälus i grunden som skriver väldigt bra dikter och jag kom först i kontakt med honom via sektion 10:s års möte där han var det kulturella inslaget. Jag minns framförallt en dikt om "radarpar" han gjorde dvs. 2 gubbar som i alla tider i olika lag och firmor alltid jobbat ihop med varandra och en annan om halvåtta fikat dvs. att man tar en kopp kaffe på stående fot på arbetsplatsen.
Han lyckades väldigt bra förmedla den känslan.
Jag hittar inga bra länkar till Mats men om går igenom byggnadsarbetaren och kollar i debatt forumen hittar man några dikter av honom.

En annan diktare är min vän Alex Bengtosson, en gång nominerad ordförande till Ung Vänster.
En grabb från vishan som skriver om just vishan och annat smått och gott. Även om jag skulle få dödsångest om jag hade längre att resa än 30 minuter till mina vattenhål Kellys, Bullen, Carmen och Söderkällarn kan jag ändå uppskatta hans kärlek till det lite bortglömda Sverige. Folkehemsnostagiskt, arbetarromantisk, vishanromantiserande och vackert.
Från någon annan hade detta varit en förolämpning kanske men från mig är det det bästa betyg man kan få.

Nu kommer dessa tips vara väldigt gubb/grabb dominerande men för att bryta detta kan jag tipsa om en fackligt aktiv hotell och resturangare som Anders sa i kommentatorsfältet skriver så det berör. Vet inte allt för mycket om henne och upptäckte henne först på Anders inrådan.
Men jävligt bra det lilla jag läst.

En författare jag tycker väldigt mycket om är Mats Berggren jag har bara läst 2 böcker av honom, Orent ackord och När blod rosen slår ut.
Orent ackord är skildring av en industriarbetare på Scania som upptäcker kärleken i en skådespelserska och handlar mycket om mötet mellan det lite mer finkulturella och larmen från frabriken, jävligt bra, jävligt nära. Tror att den är något självbiografiskt för Mats Berggren stod själv en gång vid de löpande banden när han en dag blev gripen av "skrivar djävulen" som han själv beskrev det.
När blod rosen slår ut beskriver Södertäljes arbetarrörelse historia genom generationer.
Nu var det några år sen jag läste dessa böcker men jag har aldrig glömt dom.

En kvinna som verkligen berört mig är Åsa Lindeborg. Varje gång hon skriver något så blir man så berörd hon lyckas liksom sätta finger på de där känslorna jag har krypande längs inuti mig utan att riktigt kan formulera det själv. När jag själv uttrycker mig är jag väldigt mycket av en slugger som biter folk i örat medan Åsa snarare är en politikens Muhammed Ali som graciöst rör sig över ringen och leverar smockor så det ringer i öronen. Jag länkar inget till henne inte för att det inte finnas något att länka till utanför att det är så väldigt mycket.
Däremot uppmanar jag de som inte läst hennes självbiografiska bok att läsa den.
Jag kunde som sagt inte lämna den ifrån mig utan sträckläste allting på en gång och kom blek som en zombie till jobbet på morgonen men det var det värt.

Under kategorin folkbildare vill jag uppmana folk att läsa bloggen röda raketer ett väldigt ambitöst projekt där det alltid finns något läsvärt. Här har jag lärt mig om amerikanska kommunister något jag tycker är väldigt intressant eftersom jag gillar väldigt mycket med staterna och jänkarna utan att gilla deras regering, Jag har lärt mig om tidig svenska arbetarrörelse historia, om balla gatnamn i Italien och annorstäderse och annat smått och gott.
Keep up the good work!

En annan person ur kategorin folkbildare är Katrine Kielos jag vet inte om hon själv skulle gå med på den beskrivningen men mig har hon bildat i alla fall! De som känner mig vet att jag har /haft ett minst sagt komplicerat förhållande till det där med feminism men efter att ha läst Kielos har det blivit ändring på det. Jag vågar väl inte riktigt titulera mig själv feminist men om någon under vad jag tycker i den typen av frågor så tycker jag som henne!
Jag anser att man inte ska ha åsikter om precis allt utan ibland är det bättre att hålla käft och lyssna på nån som kan det där. Det vore t.ex. jävligt märkligt om kommunalare skulle ha åsikter om bilningstid eller takhöjden i bodarna och ungefär så är det väl med mitt förhållande till feminismen, jag kan det inte alltså håller jag käft och tur är väl det.
För problemet med feminismen är inte att den gör politiken personlig, politik är alltid personligt det är därför man blir engerad utan det blir så in i helvette personlig och ifrågasätter hela din uppväxt och alla de kontakter du haft både med det egna och motsatta könet.
Framförallt så avskyr jag den klasslösa FI feminismen men i mycket av den kritiken jag haft mot feminismen ger Kielos mig rätt.

Nu tar vi en resa till andra sidan atlanten för att träffa den oslagbare, största av de alla, svarta jesus, Tupac Shakur. Hade det inte varit för Tupac hade jag överhuvudtaget aldrig nått något politiskt medvetande, jag hade t.om. kanske suttit. Tupac Shakur är den som är ansvarig för hela mitt politiska uppvaknade. Det har visat sig i efterhand att de böcker han hade lämnat efter sig som 17 åring hemma hos en polare var långt mycket mer än vad den genomsnittliga 25 åriga Harvard eleven hade läst. I hans boksamlig hittar du bland annat, Marx, Bakunin, Gramsci och Macheveli (som han också kallade sig på sista plattan han gav sitt godkännande till).
Tupac har bland annat kallats för en "gramsciansk intelektuell" av folk på Harvard. Hans bästa plattor anser jag vara "2pacalypse now", "Strictly for my N.I.G.G.A.Z", "Me against the world" och "Macheveli the don killumati 7 day theori", det är på dessa plattor du hittar hans mest politiska och geniala låtar som "Brendas got a baby", "white mans world" och "words of wisdom". Att överhuvudtaget jämföra Tupacs geniala texter med det mediokra fettot Pigge Smalls är en skymf mot Tupac. Biggie hade överhuvudtaget inte nått den kultstatutsen han har idag om inte något hade knäppt honom, han är värdelös, skrev blaskiga texter om ingenting och man hör inte vad karln säger för han hade alltid mat i mun. De som väljer Piggie framför Tupac för han var mer "underground" för ingen ville köpa hans värdelösa plattor när han levde har antingen inte förstått sig på Tupac eller så är de helt enkelt korkade.

För att ta en returresa tillbaka till Sverige och lite tillbaka i tiden vill jag tipsa om Ture Nerman.
Nerman blev mot slutet av sitt liv väldigt förbittrad och aningen korkad men när han var i sitt essä var han riktigt jävla bra. Jag har bara läst någon enstaka dikt av honom som innehöll fraserna "bränn bråten till aska och ur askan därur bygger vi proletäriatets diktatur". Jävligt knivskarp som grabb. Förövrigt rekomenderar jag att spana in Wikiquote där det finns massvis med pärlor av honom som:
Knytnäven i ansiktet, det är det enda argument kapitalismen begriper, och bolsjevismen har satt dit knytnäven, hårt, mycket hårt men sannerligen bara rättvist!

Sist men inte minst vill jag rekomendera min egen kulturgärning bod toa klotter som är precis det som namnet beskriver, nu har jag mest vart på småbyggen och där vågar inte folk klottra på toan för då blir det allt för enkelt att spåra vem det är som skrivit men jag hoppas på tips från allmänheten.
Det här inlägget vart jävligt långt, men har jag någonsin skrivit särskilt kort? Sanningen är den här bloggen skulle kunnat gjorts mycket, mycket längre.
Jag vet att jag varit rätt dålig på att skriva förut men nu ska den här bloggen förhoppningsvis uppdateras oftare.

P.S. Jag vill passa på att tacka Björn Fridén för han lärde mig att länka ord. Finns det nån som vet hur man gör en sån där länklista på sidan av bloggen så tar jag gärna emot det.

Ungdomsvåldet och överklassens vidriga människosyn.

Mordet på Riccardo har under de senaste dagarna debatterats vitt och brett och alla tycker någonting, företagarna som vanligtvis skiter i folk har nu gått ut och sagt sig bry sig om ifall folk slår ihjäl varandra.
Det har de inte gjort förrän det var någon ur de egna leden som skulle stryka med och någon ur de egna leden som stod för misshandeln.

För de är ju människor till skillnad från blattarna och annat vanligt folk….

Analysen och förklaringen bakom det som skett går inte att spåra ur bristen på generell välfärd för de här ungdomarna hade i alla fall inte hängt på någon fritidsgård, deras föräldrar har inte fallit utanför de sociala skyddsnäten, föräldrarna har inte blivit av med jobben i offentlig sektor eller industrin.

Det här handlar om någonting helt annat, det handlar om överklassens vidriga människosyn, det här är den yttersta konsekvensen av bratlogiken av SAF:s kampanj om ”satsa på dig själv”.
Det är en fråga om kultur.
Kulturen är ytterst en reflektion av klasskampen, av den materiella basen, kulturen är samtida och inte skild från sina yttre förutsättningar och så som klasskampen ser ut idag har arbetsköparsidan övertaget.
Det märks i de centrala förhandlingarna där blygsamma krav blir kallat för stalinism, det märks i debattklimatet där flygbladsutdelning kallas mobbning och maffiametoder men när man försöker köra över kommunalare är det i sin ordning, det märks i att när man kräver lika villkor för polacker och svenskar så blir det ”rasism”.

Timbro och arbetsköparsidan hajar det där med kultur.
Bland det första Timbro regeringen gjorde var ju att lägga ner en bok för alla, slå mot studieverksamhet i ABF och fackförbunden samt på kommunal nivå att krossa i stort sett allt stöd till alternativ kultur.
Det är en bratkultur och en bratlogik som styr i dagens samhälle, allt och alla är konsumtionsvaror.

Arbetare är konsumtionsvaror som bara ska hålla käften och göra det de blir tillsagda.
Tjejer är konsumtionsvaror som kan köpas med drinkar och när de inte uppfyller sin del av transaktionen, ja då gör de ”en utmätning” och våldtar.
Människor rent allmänt finns till för deras nöjes skull alltså kan man spöa på dem hur man vill för de är ju ändå en lägre stående ras som inte ”kan själv”.

Brats våldet är den yttersta konsekvensen av ”Kan själv” och ”satsa på dig själv” logiken.
Ge Muade Olofsson en bruten rygg orsakad av personalbrist i offentliga sektorn för hon inte fixade att lyfta Berra på 95 pannor själv och en läkarräkning som går till kronofogden så ska vi se hur mycket hon ”kan själv”.

För verklighetsbilden utgår inte från Kalle på hemtjänst eller Lotta i industrin den utgår ifrån Carl M Sundevall och Stureplansprofilerna. Det är jävligt enkelt att kunna själv när de värsta arbetsskadorna du kan råka utför är träsmak i arslet.


Jag har själv många gånger stött på detta människoförakt de gånger jag jobbat nära inpå överklassen. Vi plastar in oss i våra zoner och använder bara våra maskiner från 6:00-9:00, vi springer med rullar i trapporna för att de ska kunna ta hissen. Men föraktet för oss i deras blickar går inte att missta.

Det är också hos överklassen mest svartarbete förekommer, ställningar slarvigt ihop byggda av pallar och reglar ser du bara i Saltsjöbaden inte i Farsta.
De vill nämligen inte pröjsa för att dina ungar ska få gå på dagis eller för att du ska slippa köerna på St. Eriks när du fått en loppa från vinkelkapen i ögat.

Överklassen brukar grina om att ”det är fult att vara rik i Sverige”.
Så är det inte längre det är snarare fult att vara arbetare att försörja sig med sitt eget svett och inte andras för de som lever på oss är ju så jävla driftiga.

Överklassen fruktar inte längre oss arbetare på samma sätt de gjorde förr.
Sovjetunionens främsta förtjänst efter 1924 var just att den höll överklassen på pottan.
Överklassen har inte längre ett intresse av att behålla en välfärds stat när de inte har gevärspipan i nacken.
Alltså vågar de slakta välfärdsstaten, alltså vågar de utmana kollektivavtalen, alltså vågar de sig på att utöva våld.
En arbetarrörelse som bara har välfärdsstaten som hägrande utopi och inte makten över produktionen utgör inte något hot.
Våldsutövningen är alltså överklassens sätt att andas ut, deras existens som klass är inte längre ifrågasatt, deras paratiserande på arbetarklassen hyllas istället för att föraktas, deras värderingar styr och härskar över vår kultur, det driver arbetarklassen in i skuldfällor när de försöker hänga på i samma konsumtionstakt.

Men likväl är det arbetarklassen som håller deras magar mätta, som gör deras hårgelé, som bygger deras flotta vräkiga villor.
Vi i arbetarrörelsen måste rusta till kultur och värderingsstrid.

Det ska vara fult att leva av andra människors svett, du ska fan inte bo i en vräkig villa när folk svälter, du ska inte spendera en genomsnittlig LO månadslön en blöt kväll på Riche så länge arbetarna knappt kan klara hyran för att ni sålt ut alla lägenheter.

Överklassen är alldeles för kaxig. Det är dags att visa kotlettfrillorna vilka som verkligen bestämmer. Svaret på ungdomsvåldet är socialismen som på så många andra frågor.
Det är dags att vi i arbetarrörelsen på allvar tar tag i det här.

Törsten efter alternativa berättelser efter berättelser från arbetarklassens bekräftas av att Alakoski och Lindeborg sålt så pass bra. Vi behöver stödja våra egna skådespelare, författare och poeter som berättar om vår verklighet.
Klassen kräver mycket av sin egen rörelse, det är dags att vi möter dessa krav.

AVGÅ din gula jävla svartfot!

Efter läst det här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=670289
(Nej jag kan inte göra såna där tjusiga länkar på ord)
Sammantaget vill alltså svartfoten Anna Ekström helt avväpna sitt eget och alla andra förbund.
Hon vill altså inte teckna några avtal för företag inom SACO:s avtals område om deras villkor är lika bra som avtalet även om medlemmarna så kräver.

Blockaden ska inte ses som en kampmetod.....
Nej kampmetoder och klasskamp är inget Anna har någon aning om vad det är. Sen är det klart att SACO:s medlemmar aldrig behöver oroa sig för att gå på en lön som ligger på svältgränsen.

Men sen är det skillnad på arbetare och akademiker, akademiker har rent krasst ett högre marknadsvärde än en arbetare och alltså i vårat samhälle också ett högre människovärde än en arbetare.

Blockad vapnet handlar om att även om det inte finns några medlemmar på arbetsplatsen att de inte ska gå för lägre lön eller sämre villkor än mig. Även om företaget ifråga t.om. har bättre villkor och löner och t.om. bonusar så spelar det ingen roll. För så fort det blir dåliga tider så måste ju företaget dra ner på konstnader och då är det de anställdas bonusar, löner och villkor som får stryka på foten.

Avtalet ger mig en garanti att så inte sker. Det här vet Anna mycket väl om, men det skiter hon i för akademiker kan av nödvändighet aldrig hamna i samma läge som arbetarklassen, det kan ske för vissa individer att de t.ex. får ta ett arbetarykre när det skiter sig men som grupp står akademikerna ohotade.
Därför kan hon lägga ut texten på det här viset och stå på knä framför arbetsgivarna och erbjuda skoputs med tungan.

Nu tillhör ju inte jag SACO utan tillhör Sveriges byggnadarbetarförbund och kan känna stolthet över mitt förbund. Men vi står också inför ett annat läge, den enda yrkesgrupp som fått låglöne konkurrans inom SACO är tandläkarna hos oss är det lite annorlunda.
Vi vet att om avtal helt skulle bygga på frivillighet skulle arbetsgivarna totalt skita i att teckna kollektivavtal såvida de inte garanterar skitlön, underordning och lydnad.
Det gör ju våra avtal också till viss del men det ger oss ända ett visst skydd och inflytande, det är en underordning som är villkorad.
I en undersökning härom dan visade det sig att byggarbetsgivarna var minst nöjda med avtalen och det är ett kvitto på att vårat förbund gör något bra. Arbetsgivarsmicker är ett klart underkänt betyg för ett seriöst fackförbund.

Jag vill skicka en uppmaning till min fackligt aktiva kamrater i som tillhör ett SACO förbund att kräva svartfotens avgång. Ni måste skämmas så det skär i hjärtat och jag förstår er.
Alternativt kan ni på politisk grund starta ett nytt förbund för det ni har är infekterat med flatlöss (om någon förstår det ordskämmet med en passning till engelskan ord för svartfot).



p.s. Angående Wanja uttalanden. Jag tänker mig att hon var där på Almedals-veckan och hon måste vid tillfället varit helt på arslet. Sånt förlåter vi, Almedalen är politruckernas hultsfred och det är like mycket fylla på båda. Men hon får lov att nycktra till när hon kommer hem.